Skriven av 08:31 Artiklar, Sverige

Klaner – problem eller lösning för svenskarna?

Klaner är inte problemet säger Sabuni och folk blir upprörda. Men finns det kanske en sanning i det hon säger? Kan det vara så att klaner är vad vi behöver?

Det här med klaner – eller stora familjer, släkter etc. – som kan vara kriminella eller inte är egentligen inte något nytt. Tvärt om, det är långt mycket mer normalt än det system som till sist slog sönder klanerna – storfamiljerna – av nödvändighet: nationalstaten alltså.

Med nationalstaten började så sakteliga stammarna, klanerna, storfamiljerna att luckras upp och få allt mindre betydelse. I och med välfärdsstatens intåg upphörde de i princip att existera. Man hittade på ”kärnfamiljen” istället; den lilla familjeenheten. Och nu, i den liberala demokratins sista timmar vill många att också den ska försvinna.

Men inte alla. Vi nationalister menar att kärnfamiljen är grunden till det välfungerande samhället och någon renässans av klansamhället med allt vad det innebär är inget vi strävar efter. Förvisso erkänner vi att när (om) samhället som vi känner det krackelerar så kan klangemenskapen åter bli aktuell för skydd och säkerhet i lokalsamhället. Antagligen kommer det dock snarare handla om en ”familj” som inte baseras på blod utan gemensamma politiska och filosofiska ställningstaganden, eller klassisk organisering utifrån geografi – bygemenskap helt enkelt.

En klan kommer att se om sitt eget hus först och främst. Den kommer att finna styrkan inom sig och medlemmarna i den kommer stå upp för varandra. Den kommer att finna sätt att utöka sin makt, eftersom det innebär säkerhet och möjlighet att påverka.

Problemet för det svenska samhället i och med klanernas återkomst genom massinvandring är att de kliver bort från den ordning som är förutsatt. Staten vi har kan inte samexistera med starka familjestrukturer utan att hamna på kollisionskurs med dem. Klanerna går emot själva idén med liberal demokrati och staten som vi känner den.

En klan kommer att se om sitt eget hus först och främst. Den kommer att finna styrkan inom sig och medlemmarna i den kommer stå upp för varandra. Den kommer att finna sätt att utöka sin makt, eftersom det innebär säkerhet och möjlighet att påverka.

Familjen Bonnier eller Wallenberg är tydliga exempel på liknande; eller Kennedyklanen i USA, för att inte tala om den framväxande Trumpdynastin. Ja, klan, dynasti, familj etc. är utbytbara ord och själva idén med en stark familjebaserad enhet med en patriark (eller matriark, båda har gått bra historiskt) är det normala, sett över tid. Vår national- och välfärdsstat med liberal demokrati är fortfarande en parentes i historien.

Kanske är det så att vi i Västerlandet har gått vidare från de gamla konstellationerna mot nya? Att lämna klanerna bakom sig och koka ner det hela till kärnfamiljen var måhända en god idé. Uppenbarligen har vi gjort det samtidigt som vi tagit stora steg framåt som folk i alla fall. Å andra sidan är frågan om vi har gjort det, eller om vi bara slutat vara medvetna om att de finns där i bakgrunden.

Det är ju inte så att adeln är maktlös och som ”alla andra”. Därtill och återigen har vi ju de inflytelserika klanerna Bonnier, Wallenberg, Rausing med flera.

Nog finns det skillnader mellan ”våra” egna klaner och de som varit på tapeten i media på senare tid. Dock menar jag att Bonniers negativa inflytande på Sverige och svenskarna med råge trumfar Södertäljenätverkets eller familjen Ali Khans.

Frågan är då om det är klanerna som är problemet? Liberalernas Nyamko Sabuni svarar nej på den frågan, så länge klanerna delar den liberala demokratins värdegrund vill säga. Hur en somalisk klan ska förmås göra det, eller en kristen arabisk dito förtäljer inte historien.

Personligen ser jag ett klanbaserat samhälle som ett problem och inget önskvärt för våra europeiska folk när vi går mot framtiden. Jag tror, kort sagt, att det är hämmande på ett faustiskt folk. Så eftersom det försvagar lojaliteten till folket och riktar den mer inåt, mot enkom storfamiljens behov. (Tänk i ett svenskt Sverige, inte AB Sverige av idag).

I grund och botten handlar det om att sätta det nationella samhällets väl före egennyttan. Detta gör inte klaner eller dynastier; inte heller etniska minoriteter eller materialistiska partier eller intressegrupper.

Självklart behöver vi starka familjeband och starka familjer. De utgör samhällets ryggrad och ger oss välfungerande, trygga och kärleksfulla medmänniskor. Inte heller kan vi hindra somliga familjer att få mer inflytande än andra. Dock är det här den nationalistiska staten träder in, med folkets väl som centrala och enda uppgift.

Medan den liberala demokratin faller platt inför klaner med egen agenda, kan nationalismen resa ett starkt motvärn eftersom den erkänner nödvändigheten av det enade folket byggt på den starka familjens axlar. I grund och botten handlar det om att sätta det nationella samhällets väl före egennyttan. Detta gör inte klaner eller dynastier; inte heller etniska minoriteter eller materialistiska partier eller intressegrupper. Därför slits mångkulturella samhällen sönder.

Med ovan sagt frågar jag mig om det ändå inte är nödvändigt idag? Den liberala demokratin tappar kraft och kommer utvecklas i totalitär riktning. Samtidigt kommer inte alla de människor som kommer till Sverige och Europa som en del av folkutbytesprogrammet att sluta vara som de är. Vi kommer således få fler klaner i Sverige och dessa kommer få stort inflytande, framförallt lokalt. Våra sedan gammalt verkande klaner i Sverige kommer självfallet fortsätta på inslagna vägar och sätta sina familjeimperier främst. Därtill har vi den nya politiska adeln som växer fram enligt samma principer som övriga.

Kvarlämnade står svenskarna och begriper inget. Vi har ingen klan att luta oss mot, inget familjeimperium eller ens (i många fall) en gemenskap med grannarna. I den mån vi är organiserade så handlar det inte om att vinna fördelar, snarare om att köra barnen till träning eller sälja korv på turneringen. I många fall begriper vi inte ens att vi är svenskar och att det är något speciellt.

En etniskt svensk klan i varje by, med våldskapital och långfingret riktat mot AB Sverige kanske skulle vara något?

Som folk har vi spårat ur och den faustiska vandringen är utbytt mot en där vi går i cirklar. För att bryta denna måste vi kanske ta några steg tillbaka och formera oss enligt gamla väl beprövade sätt. En etniskt svensk klan i varje by, med våldskapital och långfingret riktat mot AB Sverige kanske skulle vara något?

Frågan vi alla måste ställa oss är: vem står på min sida? Och i förlängningen: vem står på svenskarnas sida?

Vill du läsa mer sådant här? Teckna en prenumeration på Nationalisten, Sveriges enda nationalistiska tidskrift. Den kommer ut en gång i månaden och du väljer själv om du vill få hem den tryckta upplagan eller bara läsa den digitalt.

(Visited 212 times, 1 visits today)

Prova tre nummer för 99 kronor!

Få Nationalisten resten av året för mindre än halva priset. Passa på att prova Sveriges enda nationalistiska tidskrift!