Pridepartier

Skriven av 12:48 Sverige

Glöm inte Centerns pedofila tendenser när valet närmar sig

Alla centerpartister är inte pedofiler. Men det finns en accepterande kultur i partiet som är skadlig för hela landet.

En vän frågade mig nyligen om alla centerpartister är pedofiler. Med lite eftertanke i bagaget mildrade han snart frågan till en, tyckte han, mer berättigad: Gillar alla centerpartister pedofiler? Även om många missar humorn och därmed tycker att frågan är kategorisk och oförskämd – alla humoristers privilegium – måste man fråga sig varför det tycks finnas ett visst berättigande i frågan.

Privilegiekultur

Ingen har missat pedofilskandalerna inom Centerpartiet efter att Fredrick Federley och Christer Yrjas har inhyst den värsta sortens människor: personer som har våldtagit spädbarn, våldtagit många barn, skrutit om sina spädbarnvåldtäktsdrömmar och så vidare. Och alla frågar sig förstås: Vad beror galenskapen på? Svaret är lika självklart som frågan: tillåtelsekultur och önskan om privilegier. För vilka? Lika enkelt svar.

Sveriges politiker- och mediasfär har länge mörkat de här förhållandena genom att se mellan fingrarna, komma med små ursäkter och lagt locket på. Den hållningen har varit lika uppenbar de senaste veckorna när skandalerna har duggat tätt. Man har försökt tysta frågan, lägga fokus på annat och få bort den från dagordningen så fort som möjligt. Önskan är väl att problemen snabbt ska glömmas bort så att de snart kan återgå till det normala, bland annat pedofil verksamhet måste vi anta.

Tron på privilegier för bland andra politiker märks tydligt i svaret från en nyligen dömd centerpartist. Efter ett blottartillfälle inför minderårig med anslutande uppsåt till sexuellt övergrepp konfronterades snuskgubben av fadern till det drabbade barnet varpå centermannen ursäktade sig med att han var politiker och tidningsskribent. Uppenbarligen var ursäkten inte menad som en önskan om förlåtelse för sin dumhet, utan tanken var att han såsom en viktig person borde ha tillåtelse att ägna sig åt pedofili.

Snuskgubbens svar, Centerpartiets tysta godkännande av Federleys och Yrjas verksamhet (så vitt jag har förstått har partitoppen länge känt till rådande förhållanden), ungdomspartiets förespråkande av borttagen 15-årsgräns för sex, medias relativt svala intresse, de andra partiernas nedtonande av händelserna och så vidare visar vad det handlar om: privilegier.

En förälder ska finna sig i att barnet blir sexuellt antastat av en C-politiker eller tidningsskribent, man måste se människan bakom spädbarnvåldtäktsmannen (ful gubbe ska benämnas med långt, fult ord) istället för att döma honom, Federley har ju gjort sådant fantastiskt jobb inom politiken… Ursäkterna går varma, men deras egentliga avsikt är att ge skurkar och deras vänner privilegier. Där den överväldigande majoriteten av folket fördömer pedofil verksamhet ska vissa ändå ha rätten att ägna sig åt sådan förlustelse – hur de nu kan vilja det.

Journalister och politiker i symbios

Men var har idén om sådana privilegier sitt ursprung? Givetvis makten, och det är inget nytt. Så har det alltid varit. Problemet för dagens politiker och journalister (de sistnämnda hamnar i den här fållan på grund av sin maktställning och deras försvar för peddopolitiker som tillhör rätt parti) är dock att de uppbär sina ämbeten i kraft av rollen som folkets herdar, det vill säga folkets beskyddare. I vår tids politiska ideal ingår just att ingen i staten ska ha särskilda privilegier. Ändå tar de för sig. Varför då?

Svaret finns i den berömda bilden ovan. Alla riksdagens partiledare utom Jimmie Åkesson (den åttonde är väl FI:s representant) viftar på kommando med prideflaggan. De svarar väl väl ja på någon fråga huruvida människor med abnormal sexuell läggning ska få den eller den rättigheten. Här kunde man tro att svaret vi söker ligger i pridefenomenet, men det är bara en delförklaring. Det är självklart att pedofili frodas mer i en rörelse som strävar efter att bejaka, sprida och normalisera avvikande sexuell läggning. Och det är allmänt bekant att homofiler – priderörelsens kärntrupper – är mer öppna för så att säga djärvare djupdykningar i den mänskliga sexualiteten. Fast svaret på det vi söker ligger djupare än prideflaggsviftningar och bögar.

Man kunde också tro att svaret ligger i masspsykosen, det av de två journalistmoderatorerna och laddade tillfället skapade tvånget att vifta med flaggan och därmed godkänna sexuell hedonism av allsköns slag. Men det är också bara en delförklaring.

Konformitetspolitiker

Svaret ligger istället mest i det faktum att alla åtta politiker viftar med flaggan, att ingen tycker annorlunda, inte ens vågar tycka annorlunda. Det beror på att den etablerade hållningen, den moraliskt korrekta hållningen, är att acceptera och vilja förverkliga pridekraven (och mycket annat förstås, främst invandring och minoritetspolitik). Den etablerade hållningen är den enda rätta hållningen, kan vi läsa av bilden. Allt är också inramat av pridesymbolik: regnbågsemblem på dukar, flaggor och text; moderatorernas utstrålning och politikernas löjeväckande klädsel som ska utstråla lättsam bejakelse av sexuell utsvävning. Det påminner inte så lite om ett möte i en totalitär stat.

Det här är en världsbild som har skapats i Västerlandet de senaste 70 åren. Grundtesen är att minoriteterna är förtryckta och därmed är moraliskt bättre och därmed har rätt. En del av tesen är också att minoriteten för att räknas som förtryckt och moraliskt upplyft måste anses svag. Det är därför västerländska nationalister inte får räknas dit; de står för styrka, vilket historien har bevisat. Det är också därför den som viftar mest frenetiskt är svensk politiks storsnyftare, han som alltid menar sig stå på de svagas sida: Jonas Sjöström.

När man tar till sig den hållningen kan man inte göra fel. Och den hållningen, den moraliskt korrekta hållningen, har vår tids etablerade politiker, journalister, akademiker, kändisar med mera gjort till sin. Som en del av den världsbilden kan de så att säga inte göra moraliska fel – det är tankebilden som styr dem. Det får bara inte vara så att en bög rättfärdigar sexuella övergrepp, sådant gör bara en stark typ som Paolo Roberto eller valfri neslig svensk. Det är sådana känslor som styr etablissemanget.

I det ögonblicket skapas en särskild tillåtelsekultur: den som tillhör ”den rätta sidan” får göra si eller så eftersom han eller hon helt enkelt hör till den rätta och goda sidan. Den tillåtelsekulturen tillåter privilegier, bland annat för att minoriteter i kompensationens namn måste få vissa särskilda rättigheter, även om ingen egentligen bör få ha privilegier av princip. Ett sådant tillåtelseprivilegium är pedofili. Och förresten, vad är pride om inte Tillåtelsekultur med stort T. Om något ändå kommer upp till ytan, som i de många centerpartistiska fallen de senaste veckorna, så måste det slätas över, snabbt förlåtas och sedan glömmas. Annars riskerar världsbilden att krackelera.

Jonas Sjöström viftade kanske ivrigast den där pridekvällen. Men alla politiska partier tävlar om ledarrollen i det moraliskt korrekta etablissemanget. Och Centern har de senaste åren aspirerat mest på den där förträffliga rollen. Därför är det inte konstigt att det är just centerpartister som hamnat i blåsväder på sistone. De står just nu i centrum av tillåtelsekulturen.

Glöm inte centerns tillåtelsekultur

Alla centerpartister är förstås inte pedofiler, och alla centerpartister gillar knappast pedofiler, men de är kanske alla beredda att acceptera pedofili. I tillåtelsekulturens namn. Det är något vi måste minnas i ett par år nu. Centern går förstås nedåt i opinionen för tillfället. Men vi befinner oss mitt emellan det föregående och det kommande valet, och sådana här frågor glöms snabbt – allt enligt etablissemangets, den priviligierade gruppens önskan.

Avgörande för att knäcka den bisarra tillåtelsekulturen som finns i vår värld är att dess främsta förespråkare får sitt straff. Federley och Yrjas har tagit ledigt från sina tjänster, men vi känner alltför väl hur etablissemangspolitiker efter ett tag tillåts (märk ordet) återvända. Mona Sahlin blev rent av partiledare efter tillfällig exil. Vi måste därför återigen skapa uppmärksamhet kring Centerns pedofila tendenser när valet närmar sig om ett och ett halvt år så att partiet verkligen straffas för sin uselhet. De åker kanske inte ur, men det måste svida resultatmässigt.

Annars riskerar vi inte bara att ha pedofilvänner i politikens topp. Vi riskerar att tvingas acceptera och i längden tillåta sexuella övergrepp på våra barn. Det godtar inte jag.

(Visited 248 times, 1 visits today)
0
Vi vill veta vad du tycker! Lämna en kommentar!x
()
x
Share This