Skriven av 10:07 Kultur

Salemmanifestationen och hedrandets decennium

Mordet på Daniel Wretström följdes av en årlig manifestation till hans minne men också i protest mot det svenskfientliga våldet.

Var och en som deltog på en eller flera manifestationer i Salem utanför Stockholm under 2000-talets första decennium har sina egna minnen. De har också delade minnen – som bitande kyla och respektfull tystnad; facklor som fladdrande lös upp mörkret och många tårfyllda ögon. Framförallt minns man respekten från alla som närvarade och allvaret som nästan gick att ta på.

Det första året

En vecka efter mordet på Daniel Wretström (den 9 december 2000) hände något som skakade Sverige och nog överraskade den nationella oppositionen. Mordet i sig gjorde polis och massmedia vad de kunde för att att förminska och förtiga; och fientligheten mellan nationalisterna och systemet var total. Själva mordet berodde till del på uttalanden från dåvarande statsminister Göran Persson (S) som uttalade att ”vi ska krossa dem” i riksmedia, riktat mot nationalisterna i landet och en hets som saknar motstycke sedan dess med uthängningar av nationella aktivister och illa dolda uppmaningar till våld mot dem.

Det som skakade landet och som överraskade oppositionen var att på den veckan som gick från mordet, till helgen efter, fylkades över 1 000 nationalister till en minnesmanifestation vid platsen för dådet.

Jag minns själv känslan vid den första samlingen, veckan efter mordet. Vi samlades vid Rönninge pendeltågstation och känslan där var att många hade slutit upp. Det fanns en viss demonstrationskultur i rörelsen med samlingar som drog mellan 50 och 300 deltagare beroende på temat och vilka som organiserade. Oftast, men inte alltid, genomfördes dessa demonstrationer i samband med konserter.

På plats i Rönninge år 2000 stod det klart att vi skulle bli långt många fler. Det var dock inte förrän vi kommit fram till mordplatsen, där ett hav av blommor och kransar mötte oss, och man kunde titta tillbaka mot marschvägen, som alla insåg vad som hände. De där vanliga max 300 hade redan kommit fram och lagt ner blommorna, och det fortsatte fyllas på bakifrån. Och fortsatte. Jag minns att jag klev upp på ett elskåp – och insåg att väntan skulle bli lång. Jag kunde inte se slutet på tåget trots att ett folkhav redan stod uppställt och väntade.

Från flaket på den lilla lastbilen som tjänstgjorde som talarpodium höll arrangörer och namnkunniga nationalister tal. För oss i publiken infann sig en känsla av djup samhörighet och delad sorg. Ganska snart stod det klart att Daniel Wretström blev en symbol för alla oförrätter, allt våld och allt hat som svenskar – framförallt unga svenskar – drabbades av i ett Sverige som allt snabbare omdanades av massinvandring och mångkultur. Framförallt minns jag att många grät öppet i publiken.

Salemfonden tar rodret

Det var uppenbart för alla att om manifestationen i Salem skulle kunna genomföras framledes så var det tvunget att styras upp. In träder Salemfonden (som i allt väsentligt var kamraterna kring alternativmedian info-14) vilka tog på sig att agera som arrangörer för manifestationen.

Under det de facto paraply som Salemfonden var samsades olika nationella organisationer och partier i konstellationer som förändrades då och då. Det blev en stor apparat till sist. Planeringen för manifestationen drog igång flera månader innan och det trycktes informationsmaterial i jätteupplagor, vilka delades ut av aktivister över hela landet.

I efterhand har man kunnat förstå att många unga svenskar först kom i kontakt med den nationella rörelsen genom manifestationen i Salem, och ännu fler besökte den någon gång under åren, även om de inte själva sedan engagerat sig politiskt.

Ett problem för alla som var med och arrangerade manifestationen var frågan om hur partipolitiskt det skulle vara. Detta var något som det blossade upp diskussioner kring varje år när arrangörsgruppen sammanträdda. Fem år in i manifestation uppstår därför Folkets Marsch som ett mer politiskt arrangemang vilket genomförs på Sveriges nationaldag.

I efterhand har man kunnat förstå att många unga svenskar först kom i kontakt med den nationella rörelsen genom manifestationen i Salem, och ännu fler besökte den någon gång under åren, även om de inte själva sedan engagerat sig politiskt.

Manifestationen i Salem efter mordet på Daniel Wretström blev för många svenskar deras första kontakt med den nationella oppositionen. Läs mer om en viktig del av vår historia. Klicka för att Tweeta

Sviktande deltagarantal med åren

Under flera år hålls deltagarantalet mellan 1 500 och 2 000 personer. Med tiden kommer dock människor att falla ifrån med tanke på att närheten till mordet minskar för varje år som går. De flesta unga människor hinner gå igenom (och förändras) mycket medan åren går.

Det finns många förklaringar varför deltagarantalet går ner. Ett handlar om att samhället förändras i och med att internet får mer och mer genomslag. Utvecklingen går fort framåt och den kategori som är snar att delta i sammankomster som den i Salem blir helt enkelt mindre benägna då de finner andra möjligheter till uttryck.

Ytterligare en förklaring skulle vara att motdemonstrationerna växte och att politikerna agerade mer resolut för att slippa ha manifestationen i kommunen. Antagligen handlade det om allt möjligt i samverkan.

Självfallet infann sig en viss trötthet hos arrangörerna också.

År 2008 var trenden bruten och runt 800 personer slöt upp. Detta var inte dåligt egentligen, men under de över 1 000 som tidigare varit självklart närvarande. 2009 slöt 600 personer upp. På tioårsjubileet år 2010 skedde ett uppsving med närmare 850 deltagare och detta var också sista gången manifestationen organiserades i Salem.

Respektlöshet och hat

Vi ska inte dröja vid vad nationalismens fiender ägnade sig åt men att de arrangerade motdemonstrationer mot en minnesmanifestation för en mördad ung man kan konstateras. Därtill står det klart att alla våldsamheter (i Salem eller i Stockholm under dagarna innan och dagen för manifestationen) stod vänstern och ”antirasisterna” för. Undantagslöst. Framförallt attackerades polisen och bland motdemonstranterna fanns politiker (som Gustav Fridolin) och kända AFA-medlemmar som Mattias Wåg. Något som gjorde motdemonstrationerna extra vidriga var att flera av de som var med vid mordet på Daniel Wretström också var med vid motdemonstrationerna.

Etablissemanget och deras fotsoldater inom den antifascistiska rörelsen gjorde vad de kunde för att störa, skrämma och hindra. De lokala politikerna försökte sätta stopp och polisens tillstånd överklagades. Men varje gång gick nationalisterna segrande ur konflikterna och minnet av Daniel Wretström kunde hedras.

Etablissemanget och deras fotsoldater inom den antifascistiska rörelsen gjorde vad de kunde för att störa, skrämma och hindra. Men varje gång gick nationalisterna segrande ur konflikterna och minnet av Daniel Wretström kunde hedras.

Mona Sahlin, Gustav Fridolin, AFA och mördarna stod tillsammans och protesterade mot att svenskar ville minnas den tortyrmörade 17-åringen Daniel Wretström. Klicka för att Tweeta

Efter 2010 – hedrandet fortsätter

Även om de stora minnesmanifestationerna blott är minnen idag, 20 år efter mordet på Daniel Wretström, så har Daniels minne aldrig glömts. Varje år – så också i år – kommer mordet att uppmärksamma på plats i Salem. Ett ljus, en blomma och några som tillsammans tar en stund att hålla lågan brinnande på plats.

På olika sociala medier kommer bilder på Daniel att publiceras och personer som inte själva var födda när Daniel mördades kommer skänka honom en tanke. Vi som var med och gick i Salem kommer minnas kylan, tystnaden, facklorna och tårarna. Framförallt kommer vi dock minnas Daniel Wretström och omständigheterna som ledde till mordet på honom. Vi kommer hedra honom, lyfta hans namn och lova oss själva att fortsätta vår strävan efter ett Sverige där en ung svensk patriot inte behöver frukta för sitt liv.

Daniel Wretström – närvarande!

Läs också Björn Björkqvists artikel Mordet på Daniel Wretström

Specialsändning med anledning av årsdagen

Vill du läsa mer sådant här? Teckna en prenumeration på Nationalisten, Sveriges enda nationalistiska tidskrift. Den kommer ut en gång i månaden och du väljer själv om du vill få hem den tryckta upplagan eller bara läsa den digitalt.

(Visited 471 times, 1 visits today)
0
Vi vill veta vad du tycker! Lämna en kommentar!x
()
x
Share This