Skriven av 09:35 Kultur

Familjen måste alltid ha företräde

Demografin är tydlig. Vi föder för få barn och snart nog är vi en minoritet i vårt eget land. Familjen måste därför alltid sättas främst.

Europas framtida söner och döttrar föds inte, inte i tillräcklig stor utsträckning i alla fall och definitivt inte i Sverige. År 2000 dog det fler människor i Sverige än vad som föddes. Att detta inte är hållbart borde stå klart för alla. Det finns många problem som kommer av att för få barn föds; ekonomiska såväl som sociala och de är alla allvarliga.

Speciellt allvarligt är det i en tid då kampen om resurserna hårdnar över världen och kommer fortsätta med det i takt med att jordens befolkning ökar. Alla kan inte få allt, men många kommer kräva det i alla fall. Ingen kommer sätta sig ner och dö så att någon annan ska få leva.

Ersättningsmigration

Därför pratar man inom FN om ”ersättningsmigration”, vilket betyder precis vad låter som. FN konstaterar att under de nästkommande 50 åren kommer Europa såväl som Japan att fortsätta sin negativa spiral när det gäller barnafödande samt att allt fler kommer leva allt längre (vilket skapar ett hårt tryck på välfärden). Lösningen är då, enligt FN, att ersätta de människor som inte föds i Europa med främlingar från exempelvis Afrika (vilka kommer att, år 2050, ha en befolkningsmängd på 2,5 miljarder människor).

Att detta är en plan som man nu följer är tydlig eftersom vi hör samma argument från svenska politiker och diverse tankesmedjor. De hävdar att valet nu står mellan att antingen inte klara av en framtida välfärd, eller att acceptera massinvandring. Här lyser deras materiella grundinställning igenom. Människor, enligt dessa, är inget annat än producenter och konsumenter. Alla är lika, menar man, så två miljoner afrikaner i Sverige är detsamma som två miljoner svenskar, födda och uppväxta i Jämtland, Dalarna och Skåne. Du kan, enligt denna materiella människosyn, jämställa folken rakt av och hävda att ett framtida Sverige med 70 procent afrikaner skulle vara det samma som ett homogent svenskt Sverige. Att det är en villfarelse och utomordentligt dumt borde inte behöva sägas. Men jag gör det i alla fall: det är en lögn.

Alla är lika, menar man, så två miljoner afrikaner i Sverige är detsamma som två miljoner svenskar, födda och uppväxta i Jämtland, Dalarna och Skåne.

Sverige av igår kommer inte vara Sverige imorgon om svenskarna blir en absolut minoritet och du kan inte ta en u-landsbefolkning och dumpa en masse i ett i-land och tro att detta i-land kommer fortsätta vara ett i-land. Ett exempel: om du tar en stadsdel, vilken som helst, och ser till att majoriteten av de boende i denna stadsdel är kineser, så kommer stadsdelen att vara, i allt väsentligt, kinesisk, också om den är placerad i New York. Det kan alla som varit i Chinatown i New York skriva under på! Om vi då ökar på det hela och placerar några miljoner kineser samt några miljoner kongoleser i Sverige och i samma veva ser till så att svenskarna utgör tio procent av den totala befolkningen, kommer Sverige att vara Sverige? Svaret är nej.

Ett tomt land kommer att fyllas

Nu till pudelns kärna. Naturen verkar till synes avsky vakuum. Ett område som kan understödja liv kommer myllra av liv. Naturen själv är inte kinkig utan tillåter, i enlighet med den naturliga lagen om att den bäst anpassade överlever, vilken livsform som helst att frodas. Tittar vi på människorna har Sverige varit svenskarnas land sedan landet först befolkades. Vi är vad våra förfäder var och de har genom historien visat sig mest lämpade att överleva här. Dels av rent sociala skäl, men också eftersom vi försvarat vårt territorium. Om man slutar försvara detta territorium så förlorar man det förr eller senare. Det är som det gamla talesättet säger; en nation har alltid en armé, sin egen eller någon annans! Försvaret har till stor del bestått i att vi befolkat territoriet, bildat familjer och fött barn. Jorden har ärvts och nya generationer har brukat den. Att försvara sitt land handlar inte bara om militär styrka. I grund och botten handlar det om att landet är uppfyllt av ett folk. Ingen gränspostering fungerar om den är obemannad och ett försvar utan soldater är meningslöst.

Den logiska konsekvensen av att svenskarna inte föder barn är att andra folk, som faktiskt föder barn, kommer att ta över våra barns arvedel och göra den till sina barns dito. Våld behöver inte ens brukas utan får tiden gå sin gilla gång kommer det folk som slutar föda barn att försvinna. Enligt somliga forskare kommer den sista äkta blonda människan födas runt år 2200 i Finland, sedan är det slut med dem. För inte nog med att vi föder så får barn att vi inte täcker upp dödstalen så pågår alltjämt en rasblandning, vilken slår hårdast mot den vita rasen som idag inte ens utgör tio procent av jordens totala befolkning och där andelen kvinnor som är i åldern att de kan föda barn, eller yngre, ligger under fyra till tre procent. Detta fick kolumnisten Staffan Heimersson att, med glädje kan konstateras, skriva i Aftonbladet är 2000:  ”Strax kommer vi alla att se ungefär likadana ut. Inte bara i klädsel. Vi får alla också samma hudfärg. Lite mörkare än nu, om vi är vita kaukasier. Lite ljusare, om vi i botten har en afrikansk bakgrund. Lite rundare ögon än nu i öst, lite snedare ögon i väst,” och han avslutade det hela med att utropa ”att vi alla är på väg att bli kreoler. Härligt!”

Samma tanke lyfts fram 21 år senare när Lars Åberg i Bulletin skriver att framtiden “är fortfarande en mörkhyad flicka” samt att viss “tröst kan man kanske ändå söka i det faktum att andelen britter med det som där kallas rasblandad bakgrund förväntas öka från dagens 2,5 procent till 30 procent vid nästa sekelskifte”.

I en tid då ”mångfalden” sägs vara det eftersträvansvärda kan vi konstatera att mångfald betyder att svenskar i allmänhet och vita i synnerhet måste blandas upp och trängas undan.

Familjen måste prioriteras – alltid

Med ovanstående i åtanke måste den nationella oppositionen ta sig i kragen och ställa upp vissa prioriteringar. Vad är egentligen viktigt? I informationssamhällets tidsålder har vi, berusade av möjligheten att ”nå ut” till människor, kommit att fokusera mycket på vad som kallas metapolitik. Vi är inbegripna i ett kulturkrig och efter många år av bittra strider har vi börjat erövra mark från fienden. Det är gott och väl och något vi måste fortsätta med. I detta kulturkrig – som är ett krig med ord – måste vi lyfta de frågor som är absolut viktigast och med dessa som grund fortsätta avancera. Detta har vi till del varit sämre på om vi ser till helheten. Om jag talar utifrån mig själv så känner jag mig inte utpekad eftersom jag faktiskt, och så ofta det är lämpligt, påpekar just detta.

Idag är det viktigaste för en ung man eller kvinna att finna en partner och bilda familj. Detta är den första prioriteringen.

Därför är det frustrerande när jag betraktar andra delar av oppositionen som över huvud taget inte – eller bara pliktskyldigt – berör frågorna. Med det sagt kan jag konstatera att det blivit bättre med tiden. För några år sedan kändes det ibland hopplöst. Men nu ser vi hur alltfler fokuserar alltmer på att skriva och resonera kring viktiga frågor som familj och äktenskap. Detta kommer få effekt så klart, varför vi måste fortsätta med det. 

Idag är det viktigaste för en ung man eller kvinna att finna en partner och bilda familj. Detta är den första prioriteringen. Hur kan det ens finnas ensamstående kvinnor och män inom samma nationella organisation? Det borde vara en omöjlighet om prioriteringarna var rätt. Hur kan vi se unga nationella kvinnor, i förhållanden, som inte är gravida? Det är ofattbart och det finns inga ursäkter för det. IRA-martyren Bobby Sands sa att deras hämnd på fienden skulle komma att vara deras barns skratt (och ja, i de katolska familjerna på Ulster födde man barn, tillräckligt många för att Sands med flera kunde dö för saken med gott samvete). Vilken kommer vår hämnd vara, om någon? Om det ska vara våra barns skratt så måste dessa barn födas först!

Den unga mannen som ännu inte funnit sin kvinna måste fokusera på att göra det, det måste vara vårt budskap. Han måste skapa de bästa förutsättningar som går för att omgående kunna slå ned bopålarna och axla rollen som far och make. Sammalunda för kvinnorna så klart. Detta innebär inte att man måste försaka allt annat deltagande i vårt oppositionella arbete, men kanske betyder det att man ägnar sig åt annat tills det att barnen växt till sig, sådant som går att kombinera med rollen som familjefar. Och det är bättre än alla andra alternativ som står till buds. Detta måste ligga till grund för vårt metapolitiska arbete, detta måste vara själva essensen. För hur det än är och hur desperat situationen än må vara – utan barn, ingen framtid!

Vad är en familj?

Förutom att hela tiden påminna och påpeka att barn och familj är överordnat allt annat måste vi också definiera vad en familj är. Det är en avgörande del av vårt försvar för de traditionella värderingarna och en viktig del i kulturkriget.

Familjen utgörs av mannen och kvinnan och (deras) barn. Det är grunden och den enda relation som kan tillåtas kallas för en familj (frånsett möjligtvis en ensamstående förälder och dennes barn).

Det finns inga ”alternativa familjekonstellationer” och vi kan inte tillåta att urvattna familjebegreppet genom att acceptera nya definitioner som ”regnbågsfamilj”, ”självvald familj” eller ”polyfamilj”. Dessa är inte och skall inte lyftas fram som ”familjer”. Tvärtom, vi ska säga ifrån när etablissemanget försöker för fram dylika ”alternativ”.

Det finns inga ”alternativa familjekonstellationer” och vi kan inte tillåta att urvattna familjebegreppet genom att acceptera nya definitioner Klicka för att Tweeta

Familjen i det nationella samhället

I ett längre perspektiv måste vi också verka för realpolitiska förändringar av familjens status. Därför kan vi redan nu fundera kring hur vi vill se på familjens roll i det fria Sverige som kommer.

Familjen bör först erkännas som juridisk familj av samhället när ett äktenskap mellan mannen och kvinnan har ingåtts. Vill man leva på annat sätt står det en fritt, men då skall man heller inte omfattas av de fördelar som ett äktenskap innebär. Äktenskapen som ingås inför såväl samhälle som ”denna församling” har en djupare betydelse än ceremonin i sig själv. Det handlar om att man visar vikten av den relation som bekräftas. Det är stärkande för ett samhälle där själva normen är äktenskapet och ett uppvisande av detta gör det till en förebild för andra. Äktenskapet skall kunna förrättas av något av de godkända samfund som finns, av en godkänd vigselförrättare eller i statlig regi och detta avtal skall vara juridiskt bindande mellan parterna och staten (eftersom att staten skall göra det fördelaktig att både gifta sig och leva som gift). Äktenskapen skall heller inte tas lättvindigt och det är bättre att de tu väntar tills de är säkra än att vartannat äktenskap slutar i skilsmässa, vilket är fallet idag.

Det kan uppstå situationer där skilsmässa är enda alternativet men jag anser att det inte bör vara gjort i en handvändning. Precis som att själva bröllopet bör föregås av en längre förlovning måste skilsmässan få ta tid och insatser bör göras för att makarna ska ha en möjlighet att komma tillrätta med problemen. En skilsmässa – och en splittrad familj – måste alltid ses som ett misslyckande, även när det är det enda alternativet.

En skilsmässa – och en splittrad familj – måste alltid ses som ett misslyckande, även när det är det enda alternativet.

Vad menar jag då när jag skriver att staten har en del i avtalet med brudparet? Jag ser det som så, att staten, med insikten om att samhällets ryggrad är familjen, måste göra det fördelaktigt för medborgarna att gifta sig och skaffa barn – att bilda familj. De som tar detta steg måste premieras. I och med att staten gör detta investerar samhället i familjerna. Ett alternativ är att återinföra sambeskattningen för gifta, något som kan ha positiv effekt. Vidare kan man erbjuda räntefria huslån till nybildade familjer och sedan skriva av en femtedel för varje barn som föds, så att man är både skuldfri och äger sitt hem när det femte barnet föds. Detta är bara två tankar och vill man så finns det naturligtvis många sätt för en stat att motivera sina medborgare att gifta sig och bilda familj.

Det är ju nästan skrattretande att man idag hävdar behovet av invandrare från jordens alla hörn med motiveringen att det föds för få barn, samtidigt som man inte gör ett dugg för att den egna befolkningen ska vilja skaffa barn eller gifta sig. Visst verkar det finnas en eller annan hund begraven här? En återgång till ett traditionellt tänkande i familjefrågan är nödvändigt; för organisationer och partier som säger sig tillhöra oppositionen så väl som för enskilda. Därtill måste vi långsiktigt påverka folk i gemen till att återfå den sunda och naturliga inställningen till familjen och påvisa realpolitiska idéer om hur det kan komma att se ut om vi får folkets förtroende.

Vill du läsa mer sådant här? Teckna en prenumeration på Nationalisten, Sveriges enda nationalistiska tidskrift. Den kommer ut en gång i månaden och du väljer själv om du vill få hem den tryckta upplagan eller bara läsa den digitalt.

(Visited 126 times, 1 visits today)
0
Vi vill veta vad du tycker! Lämna en kommentar!x
()
x
Share This