Skriven av 14:41 Kultur, Ur papperstidningen

Det svenska gudsfolket

År 1593 kallade hertig Karl samman de främsta av rikets prästerskap till Uppsala möte. Detta kyrkomöte kom att bli Svenska kyrkans viktigaste möte, vars beslut kom att få stor påverkan på Sveriges historia.

UR NATIONALISTEN NR. 3 / 2021 | Reformationen i Sverige inleddes år 1527 under Västerås riksdag, när Gustav Vasa valde att förstatliga kyrkan och bryta dess band med Rom. Sonen Johan III försökte sedermera, trots ett prästerligt motstånd, att återföra Svenska kyrkan till katolicismen. På prästerskapets begäran kallade hertig Karl i februari 1593 till kyrkomöte i Uppsala i syfte att sätta stopp för brodern Johan III:s planer. I nästan en månad sammanträdde mötesdeltagarna för att klarlägga den svenska kristendomens framtida inriktning. Mötet fastslog att Sverige skulle fortsätta vara ett rike med en luthersk-evangelisk bekännelsekyrka. Med detta beslut ansåg mötesdeltagarna att Sverige därmed slöt ett nationellt förbund med Gud, där kyrkomötet var att anses som en förbundsförnyelsefest motsvarande den som firats under kung Asa i Gamla testamentet, när folket återupprättat sitt forna förbund med Gud. Den mosaiska lagen gällde som Uppsalamötets förbundstraktat, Bibeln sågs som en nationell och konfessionell symbol, svenskarna utropades till Guds förbundsfolk och Sverige det äkta Israel. Under högtidliga former godkändes mötesbeslutet den 20 mars av de närvarande om att de med ”liv och blod in i döden” skulle försvara detta beslut. Detta datum kom att utgöra dagen för Sveriges förbundsdag och firades som en högtidsdag.

Uppsala möte kom att lägga grunden för en förbundsteologi som jämte göticismen blev den statsbärande ideologin under hela stormaktstiden. Tankarna om det svenska Israel spreds via kyrkorna till hela befolkningen och blev en del av den svenska identiteten och nationella medvetandet. Biskopar som Johannes Botvidi hävdade om svenskarna, att ”Så äre wij ock Gudz Israel, the rätte Israeliter”. Den svenska kungarna betraktades som efterföljare till Israels patriarker och kungar och ansågs stå under Guds beskydd som försvarare av den sanna läran. Även under den efterföljande frihetstiden hävdade lärda personer att svenskarna var israeliter, vilket exempelvis kyrkoherden Johannes Jacobi Eurenius gjorde i sin avhandling Atlantica Orientalis, där han byggde vidare på och samtidigt reviderade många av Olof Rudbecks ståndpunkter från dennes Atland eller Manheim. Eurenius hävdade att svenskarna till stor del hade skytiska rötter, vilka han i sin tur tillskrev ett israelitiskt ursprung. Sekulära historiker som Erik Tuneld och Olof von Dalin gav under samma tidsperiod understöd genom att också lyfta upp svenskarnas skytiska rötter. Skyter var under antiken ett samlingsbegrepp som greker och romare använde om de ariska ryttarfolk som bodde norr om romarriket, mellan Svarta havet och Östersjön. Östersjön kallades vid denna tid för Skytiska havet. Flera av antikens historiker kopplade dessutom samman skyterna med israeliterna. Den tydligaste kopplingen finns kanske i den romerske historikern Plinius den äldres verk Naturalis Historia, där han hävdade att skyternas ursprungliga namn var Aramii (dvs. arameer), samma namn som israeliterna använde som en självbeteckning i Bibeln (5 Mos 26:5).

Det här är en prenumerantexklusiv artikel. För att läsa den måste du teckna en prenumeration eller logga in. Du kan välja om du vill få hem tidningen i brevlådan eller bara läsa den digitalt.

(Visited 29 times, 1 visits today)
0
Vi vill veta vad du tycker! Lämna en kommentar!x
()
x
Share This