Skriven av 14:41 Kultur, Ur papperstidningen

Morgonröda – vad för gryningen med sig?

Vad gror i vårjorden? Vad kommer spira och slå ut i morgon? Det finns många morgonrödor som inte har lyst ännu. Och de bär alla med sig hopp om framtiden.

UR NATIONALISTEN NR. 3 / 2021 | Vem har inte stannat upp på morgonen och slagits av morgonens fantastiska rodnad när jordlutning, ljusbrytning, moln, tidpunkt och annat samverkar för att återge ett mjukt, hoppingivande eldhav på himmelen? – Morgonröda! Friedrich Nietzsche, vars livsverk präglades av en uppgörelse med europeisk religion, metafysik och moral, såg ändå framför sig möjligheten för nya tankar och nya moraliska föreställningar så starkt att han gav en bok just det namnet: Morgenröthe. Det vill säga ”gryning” – eller med ett äldre svenskt ord: morgonröda. I dag säger vi hellre morgonrodnad, även det ett vackert ord.

Boken har ett underbart motto från Rigveda: ”Det finns så många morgonrödor som ännu inte har lyst.” Det finns alltid nya tider med plats för nya tankar, med ny tro. De tankarna har väl alltid förföljt människorna med hennes tragiska förmåga att skönja – både till fruktan och förhoppning – morgondagen. Människan äger ju den fantastiska förmågan att kunna räkna ut hur morgondagen ska bli varmed hon kan planera sitt liv. Men hennes utsikter slår med jämna mellanrum tillbaka på henne själv – just på grund av förmågan att behärska sin omgivning. Ibland med katastrofala följder. Sådant är människans öde.

Likväl kan vi inte låta bli att fundera över hur framtiden ska bli, att läsa tecken i morgonrodnaden, särskilt i tider av förändring. På gott och ont har det varit en essentiell del av europeiskt tankeliv de senaste 600 åren. Idén om hur framtiden kan och bör vara har diskuterats och ältats allt sedan renässansens och reformationens tänkare. I viss mån har det varit en tragisk tidsålder, med en hård kamp om människornas liv och själar, men det har samtidigt varit en tid av oerhörd kreativitet, av ofattbart skapande. Och vi är fortfarande där.

Men det är en sak vi inte har lyckats skapa. Nietzsche säger besviket och provocerande i slutet av sitt liv, om det är i Antikrist eller i sina sena anteckningar får vara osagt: ”Två tusen år har kommit och gått – och inte en endaste ny gud.” Trots allt skapande av religionsinriktning, måleri, musik, dramatik, uppfinningar, vetenskapliga upptäckter – listan kan göras oändlig vilket bevisar storheten hos den europeiska människan – så har hon enligt den tyske dynamitfilosofen inte lyckats åstadkomma något så självklart för människan som en ny gud.

Nietzsche tänkte väl inte på allt som har hänt på keltisk, germansk, slavisk och finsk-samisk mark. Där har säkerligen gudar kommit och gått. Givetvis menar han inom den stora europeiska tanketraditionen, där metafysik och monoteistisk teologi har härskat. Det har visserligen gjorts försök att skapa nya gudar, fast alla tycks ha varit bleka andar eller hemska avgudar.

De franska skräckrevolutionärerna ville ersätta den kristna tron med en rationalistisk gudom. Romantikerna hoppades att det konstnärliga skapandet skulle bli en ny gudomlighet när den gamla tron falnade. Positivisterna trodde på den vetenskapliga andan, en variant av den rationalistiska gudomen, vilken sedermera återkom i 1900-talets logiska positivister fast ännu tommare. Kommunisterna såg Partiet som den nya guden, ett löjligt försök att kopiera den romerska kejsarkulten. AI-fantaster drömmer med vurm och förskräckelse vad vi med den senaste tekniken kan skapa i gudomlig väg.

Det här är en prenumerantexklusiv artikel. För att läsa den måste du teckna en prenumeration eller logga in. Du kan välja om du vill få hem tidningen i brevlådan eller bara läsa den digitalt.

(Visited 16 times, 1 visits today)
0
Vi vill veta vad du tycker! Lämna en kommentar!x
()
x
Share This