Skriven av 16:34 Kultur, Ur papperstidningen

Min historiska familj

Norrlandssonen Lennart Svensson med börd från Åsele är en länk i kedjan. Här delar han en äktsvensk familjs krönika med oss.

UR NATIONALISTEN NR. 4 / 2021 | När jag far runt i min norrländska hembygd kommer jag osökt att tänka på begreppet ”de breda skuldrornas folk”.

Det är Norrland, barrskog och bergsland. ”Sträng hon är, men en god fostrarinna av män” – så kan man kalla landet, vilket har sitt fokus i Åsele i södra Lappland. Byarna ligger där inte på hanterliga 5 kilometers avstånd isär; de ligger på typ 5 mils avstånd från varandra, minst. Ensligt och öde – och underbart. Det är ett tajgaland med tall och gran och enstaka björkar och lönnar; vida moar, lagom höga berg. Och tjärnar och åar och älvar och sjöar.

Detta är spelplatsen, marken, området. Och människorna då? Vad kan man säga om min historiska familj? Hur började det; hur långt tillbaka kan jag härleda min släkt? 

Detta rör min släktlinje på faderssidan. Och där finner man en rätt bra startpunkt i Sven Eriksson (1732-1796), även känd som Sven Ersson. Han bodde i Norrmesunda i Anundsjö socken, nuvarande Öviks kommun vid Ångermanlands kustland. Nåja, Övik är en hamnstad men Anundsjö låg en bit in i landet. Där var framtiden inte så lysande. Men nybyggare i Lappmarken kunde få skattefrihet och frihet från militärtjänst (= ”frihet från utskrivning”) så Sven drog norrut för att bli nybyggare.

Detta utspelas alltså i De breda skuldrornas land, ett begrepp jag lånat från den svenskättade USA-poeten Carl Sandburg. Ännu en amerikansk rad som alltid kommer för mig, när jag nu tänker på Sven Erssons uppbrott norrut, är ur westernfilmen North to Alaska från 1960. I temat sjungs där, ”Big Sam left Seattle in the year of ’92”… och om jag vill besjunga Sven Ersson så blir det, ”Sven Ersson left Anundsjö, in the year of 1752”… Det exakta årtalet åsido; hans uppbrott mot Lappmarken har i alla fall något slags mytisk status – för mig, för min släkt, för en potentiell roman om allt detta.

Men nu skrivs ingen roman om detta. Detta är en saklig krönika.

Sven Ersson kom vad det led till Åsele vid Ångermanälven, en storslagen bygd med den breda älven, ”centrum” eller ”platsen” med sin kyrka på en kulle och överallt berg, låga och skogklädda berg. Han började som dräng i en gård i byn Söråsele som då var lika med Åsele; centrum med kyrkan med mera fanns då inte. Med tiden övertog han gården ifråga. Han snickrade bland annat en sädesbinge med påskriften ”1774” som jag själv sett. Han var med andra ord en händig pionjär i en lovande, nybruten bygd, en god representant för en förfader i De breda skuldrornas land.

Sven Erssons son var Jon Svensson (1778-1855), i familjemytologin känd som ”Gamm-Jon Svensson” eftersom det kommer en till Jon Svensson senare. Detta skick med ”X Y-son”, så kallat patronymikon, ”namn efter fadern”, kan bli lite enformigt, det medges, särskilt när det framöver bara skiftar mellan namnen Sven och Jon. ”Jon” är förresten kortform för ”Jonatan” (och ej av ”John” som ju redan är en kortform av ”Johannes”).

Det här är en prenumerantexklusiv artikel. För att läsa den måste du teckna en prenumeration eller logga in. Du kan välja om du vill få hem tidningen i brevlådan eller bara läsa den digitalt.

(Visited 55 times, 1 visits today)
0
Vi vill veta vad du tycker! Lämna en kommentar!x
()
x
Share This