Skriven av 07:20 Krönika

Med myten om rymdimperiet kan vi ta kontrollen här och nu

Förr var folk fulla med glädje och förhoppning inför framtiden. Så inte längre. Det är dock en inställning vi för bäst att finna tillbaka till.

UR NATIONALISTEN NR. 9 / 2021 | Jag gillar Kalle Linds podd ”Snedtänkt” mycket. Alla som snöar in på det som går utanför ”nyhetsdygnet” och den nuvarande populärkulturen med själ och hjärta är värd respekt. Både Tolkien och vännen Lewis var överens om att skönlitteraturen trumfade allt, inklusive nyheter. Det var subkreationen genom sagorna som gjorde avtryck i det eviga. Sanningen finns inte i nyhetsspalterna; inte gammelmedias, men heller inte alternativmedias. De speglar samhället utifrån olika vinklar och levererar olika bilder, lika ”sanna” utifrån betraktaren. Hur kom jag från Kalle Linds podd hit? Det var inte tanken.

Nej, tanken var att från erkännandet av Lind ta avstamp i en text han publicerade i Expressen Kultur den 17 augusti. Rubriken konstaterar att framtiden ”är roligare som idé än verklighet” och detta skriver jag under på. När folk läste Jules Vernes böcker om resor till jordens medelpunkt eller till månen i mitten på 1800-talet så drogs de så klart med när den egna fantasin gjorde sitt. Sammalunda när en annan som liten grabb tittade på Tillbaka till framtiden-filmerna och tänkte att flygande bilar nog var rimligt framöver ändå. 

Jag minns den förväntan jag hade på framtiden. Den kom sig av den kultur jag var en del av. I dag tror jag inte barn och unga (eller äldre för den delen) har samma entusiasm för framtiden som man hade förr. Det måste vi komma tillrätta med. Det krävs nämligen, det är nödvändigt.

Lind skriver i sin artikel:

”Ibland förklaras de sverigedemokratiska framgångarna med att SD är det enda partiet som faktiskt har kvar utopin i programmet. Må så vara att deras framtidssyn är strikt bakåtsträvande – de vill tillbaka till det tänkta femtiotal då husen gick i rött och vitt och huden gick i beige – men de formulerar i alla fall någon sorts tro på det ljuva som komma skall om bara de får bestämma. Övriga partier är fullt upptagna med att försöka hålla samtidens alla uppsmashade bollar i luften eller, ännu värre, påminna oss om det dystra som väntar.”

Det är myten – utopin – som är det viktiga i slutänden. Realpolitik kan samla entusiasm och engagemang, men inte på djupet över tid. Det kan bara myten.

Jag har fastnat för Tolkiens idé om ”subkreation”.  Allfader-Guds skapelse byggs på, och förstås genom, våra egna tillägg till den genom sagor och myter vi lyfter som folkkollektiv. Sakta men säkert tar då nya arketyper form och bränns in i det kollektiv omedvetna. Spåren finns kvar och påverkar vårt folkpsyke.

Med althögerns inmarsch vitaliserades den nationella oppositionen. I dag är inte begreppet althöger (alt-right) lika använt, men som fenomen har det lämnat outplånliga spår och röjt en helt ny väg för oss. Tur det, vår nationella opposition var trött och fast i gamla hjulspår. Visionen – utopin – var som en kraftlös gubbe, en tredje filur som trängt sig på och bara väntade på Godot. Han hade väntat i all evighet.

I stället fick vi nya drömmar och började formulera våra egna myter igen. Kraftfullast för mig, som ser mig som en ”främling och vandrare på denna jord” i enighet med Allfader-Guds ord i Bibeln, är den om det kommande rymdimperiet.

Som sci-fi-fantast är det ett extra roligt ämne så klart och så här kul har det aldrig tidigare varit att sätta ett nummer.

Men det framtida vita rymdimperiet är inte sci-fi, det är en av de myter som kommer driva vårt folk till att återta kontrollen över sitt eget öde här och nu.

(Visited 81 times, 1 visits today)
0
Vi vill veta vad du tycker! Lämna en kommentar!x
()
x
Share This