Skriven av 07:20 Kultur

Sol och måne

Se inom dig själv, bortom alla ideologiska scheman om vad en man eller kvinna eller sol eller måne borde vara – och känn efter på riktigt. Är du sol eller måne? Lär dig följa din sanna mästare.

UR NATIONALISTEN NR. 9 / 2021 | Världen blir nästan lite steril, när solen skiner som starkast på sommaren. Det borde inte vara så, så livligt som hon valsar över himlavalvet. Så som hennes leende gör även det mörkaste vatten behagligt, så som hennes skarpa blick lyfter fram varenda detalj i landskapet, så som hennes svallande hår får hela huden att rodna i välbehag. Hon är Livet och allt som är gott med Livet – men ändå. När allt slukas av samma ljus sådär, när alla former nästan blir till aska inför skönhetens ljus – då är det något som går förlorat.

Det slog mig en kväll, den första riktigt mörka kvällen efter midsommar. Doften. Fukten. Svalkande mystik. Något osynligt men närvarande. Månen som vaggar rund och nöjd över natthimlens vågor, sinnet som går förlorat i springan mellan ett träd och en lyktstolpe. 

Solen är skönheten som utplånar allt annat – men det är först i svalkan efteråt som kärleken verkligen får mogna, som jaget får återvända från värmens glömska, som minnet får se på allt från höjden av en bergstopp.

En vind smög förbi mig i mörkret. Knappt märkbar, denna lekfulla tjuv, men ändå slog den nästan omkull mig, där jag satt på ett trappsteg, tveksam till att gå in och lämna kvällen bakom mig. Som en varm kniv i bröstet, en rysning över hela kroppen – och i samma stund visste jag precis vem jag var. 

Det är först med augustis första svalka som träden bär frukt. Det är först med tiden som förälskelsen mognar till verklig kärlek. Och det är först med insikten att man ska dö, som livet verkligen tar form – när solens eviga skönhet sjunker i köttets famn, och ges ett öde. 

Det är först med natten som solen verkligen lyser för mig – inte där uppe bland himlens sfärer, utan inom mig, som om jag hade slukat henne, som om mitt bröst svällde av hennes ljus, tills jag blev rund och glad som månen själv. Lycklig i insikten, att jag sitter här på trappan som en liten apa, en lustig och krokig ursäkt till riddare, en hemlös vandrare utan mål – men likväl, menad att lysa över natthimlen i mitt stundande offer. 

När en god vän till mig såg min målning av månen, i form av en kvinna med blottat bröst och skrämmande uppsyn, så utbrast han ”där är hon”. För honom var det självklart att månen är tung som ett kvinnobröst, att hon manar mannen till vansinnig vrede, med kvällens kyliga ljus och halva blicken dold. För en man som själv skiner likt solen, för honom måste månen vara en kvinna, en spöklik valkyria, en obrydd drottning som rasslar spjuten till strid. 

Men för mig kändes målningen helt fel, så på djupet skärrande att jag inte tålde att se den, att jag rentav var tvungen att sluta måla ett bra tag. Jag hade gjort något hemskt, jag hade målat mitt eget väsende som en kvinna. För jag strålar inte givmilt likt solen – jag lyser skiftande och flyktigt, likt månen efter sina hemliga stigar. 

För mig är månen inte en valkyria. För mig är han en mästare, en gammal bekant, en tapper riddare som sover i ett dike. För mig är månen en magiker, en vandrare utan mål – en hopplös dåre, vars melankoliska kärlek leder oss genom den mörkaste natt.

Och solen – för mig är inte solen en strålande hövding eller härförare. För mig är solen en lekande flicka. För mig är hon jungfrun som knyter sina färger kring riddarens arm. För mig är hon den tålmodiga kärleken till en dåre. För mig är hon den som alltid väntar och förlåter, medan månens riddare envisas med att älska henne från andra sidan himlavalvet. 

Medan jag skiftar från rund av glädje till krökt som en illsint klinga, medan jag går från den kallaste klarsynthet till den mest vansinniga eld, medan jag i ena stunden leder likt en lykta, i andra stunden försvinner helt på någon hemlig stig – då går solen sin stadiga gång. Då väntar hon tålmodigt på mig – inte trots mina dumheter, utan just därför. 

Hon vet att månen är hennes älskade dåre. Att månen tillslut kommer trotsa ödets gång, och skina vid henne mitt på ljusan dag.

Så varför målade jag först månen som en kvinna? Kanske var det resterna av något meningslöst system, där Evola eller någon annan sydlänning lärt mig att solen är manlig och månen kvinnlig. Men för våra nordiska förfäder var det tvärtom, eller hur? Sanningen är att solen och månen har både en kvinnlig och en manlig sida. Att solen är lika mycket en lekande flicka som en strålande hövding. Att månen är lika mycket en spöklik valkyria som en skiftande trollkarl.

Och för dig som man gäller det att se en mästare i den himlakropp som mest liknar dig själv, och en älskad jungfru i den som är din motsats. Inom dig bär du nyckeln till en kosmisk kärlek, inom dig bär du möjligheten att föra samman sol och måne – bara du strävar likt din mästare, för din jungfrus eviga gunst.

Att mannen ska härma solen som sin mästare eller hövding är inget nytt. Tvärtom nämns det alldeles för ofta. Det blir rätt ensidigt och självupptaget, att en man ska vara som solen för att vara som solen för att vara som solen osv. En loop som aldrig lämnar det egna huvudet. Det behövs en kontrast, en absurditet, ett vansinnigt språng – att inte bara se upp till den gud som liknar en själv, utan även offra sig för den gudinna som är så annorlunda.

Det finns inget fel i att älska och dö för en gudinna. Det är en sydländsk idé, att en man antingen måste dominera eller bli dominerad av det kvinnliga. Att en man inte kan vandra likt de gamla germanerna, med kvinnan som följeslagare och vän vid sin sida. Att mannen måste välja solen över månen – när han helt enkelt borde älska månen som hövdingen älskar sin valkyria.

Folk måste inse att det gudomliga inte bara är ett ”ideal” eller en ”förebild”, utan högst verkliga väsenden och personligheter, utanför ditt eget huvud. Och vilket bättre sätt, än att ta språnget och älska en gudinna så olik dig själv?

Se inom dig själv, bortom alla ideologiska scheman om vad en man eller kvinna eller sol eller måne borde vara – och känn efter på riktigt. Är du sol eller måne? Lär dig följa din sanna mästare. Lär dig därefter att älska din motsats likt en himmelsk jungfru. Och du kommer kunna blomma som den man du är menad att vara.

(Visited 38 times, 1 visits today)
0
Vi vill veta vad du tycker! Lämna en kommentar!x
()
x
Share This